matlådans eviga ödemättade skri
Som många andra söndagar spenderades denna i hemmets trygga vrå. Jag gnolade runt på mina 38 kvadrat och gjorde mest ingenting. 
Jahopp, kanske god tid att sova när en varvat internetz?
Tog en promenad till mataffären för *lite frisk luft* på fem minuter och handlade råvaror, sprang in i en släkting, säkerhetsstirrade på Ws matlista för att INTE MISSA NÅGOT och glömde köpa paprika.
Vilka äventyr en utsätts för i denna stad!
Kvällstid stod vi två i köket och stekte falafel till förbannelse.
Nu har vi matlåda hela veckan och garanterad pruttfest att vänta (mmm kikärtor).
Jahopp, kanske god tid att sova när en varvat internetz?
tunnelbananen
Följer W på håll när hen spelar litt dåta. Äcklas av övervåldet, men det är i alla fall snygg grafik.
Mitt liv är otroligt ickespännande för tillfället. Om tio timmar börjar skolan igen och jag får -äntligen- ansluta mig till horden av morgonstressade Stockholmare.
Sällan ids jag med rusningstrafiken (ja säg, vem gör det egentligen), men ibland, när jag skyddas av öronsnäckor och irrelevant musik, orkar jag lyfta blicken och snegla en stund på medpassagerare. Ta in deras uppenbarelse och fantisera om ett liv som antagligen aldrig ägt rum.
Visst, jag föredrar förstås att ta ett tidigare tåg och slippa den värsta känslan av myrornas krig. Jag tackar vänligen men bestämt nej till andras morgonandedräkt rakt i ansiktet.
Men kanske kan en välja att inte äcklas. Kanske kan en välja att istället se människorna, lyssna... och även insupa den där unkna odören av halvsmälta frukostflingor..
Jaha.
Hejrå!
Lista v.1
Veckans lista: Denna
Veckans läsare: Ingen. =)
Veckans humör: Flippat. Har varierat mellan att dampa loss(ursäkta uttryck) och sitta-i-sängen-stirra-apatiskt.
Aka: jullovshumör.
Aka: jullovshumör.
Veckans hoummus: Den spexiga som lillebror bjöd på vid julbordet. Den smakade sand och såg ut som bajs.
Lillebror sjönk ihop av sorgsen misslyckan så jag sa att hoummusen minsann var jättegod ändå, trots något torr framtoning.
Lillebror sjönk ihop av sorgsen misslyckan så jag sa att hoummusen minsann var jättegod ändå, trots något torr framtoning.
Veckans kläder: Mjukisbyxor.
Veckans frisyr: Trasslig bob (kan mitt hår inte nå tofslängd snart!?)
Veckans låt: The Hobbit- Misty Mountains W sjunger den konstant =)))))) *kill*
Veckans slöseri med tid: Varje dag.
Veckans anger management: Har bitit ihop och själv stängt toalocket.
Veckans ost: Fetaost.
Veckans person: A som tog med mig på äventyr i helgen.
Veckans skapelse: "Pepparkaksmammut med kantrat vikingaskepp på ryggen" jag och storebror byggde till jul.
(Masten föll precis när jag lagt sista handen vid dekoren. Jag skojar inte. Det tog två sekunders nöjt leende, sen brakade den)
(Masten föll precis när jag lagt sista handen vid dekoren. Jag skojar inte. Det tog två sekunders nöjt leende, sen brakade den)
Hoppas någon åt av den. Jag hann bara norpa åt mig en bete som lossnade strax innan jag åkte tillbaka till storstaden.
sol, sol, våra hjärtan ska stå öppna som blommor för dig
Idag slog solen genom täcket av grått för första gången på två veckor ungefär.
Jag blev så lycklig att jag hojtade "SOL" och sprang upp för att stå på balkongen de rara minuter ljuset flödade.
Tiden rör sig likt en gammal grålle i sakta mak över jullovsmarkerna. Tänk, jag har då inte haft jullov sedan 2009. Fantastisk återupptäckt... Längtan står mig upp i halsen efter skola och aktivitet(aldrig nöjd).
Jag blev så lycklig att jag hojtade "SOL" och sprang upp för att stå på balkongen de rara minuter ljuset flödade.
Tiden rör sig likt en gammal grålle i sakta mak över jullovsmarkerna. Tänk, jag har då inte haft jullov sedan 2009. Fantastisk återupptäckt... Längtan står mig upp i halsen efter skola och aktivitet(aldrig nöjd).
Lördagen blev något. Jag bad tristessbödeln om nåd och tjatade till mig umgänge på facebook.
Det blev fika, svettig dans till David Bowie, sockriga drinkar, öl och mer öl på Dovas.
Dagen efter vaknade jag förkyld.
HEHE LOL!!!!1
Det blev fika, svettig dans till David Bowie, sockriga drinkar, öl och mer öl på Dovas.
Dagen efter vaknade jag förkyld.
HEHE LOL!!!!1
Dö immunförsvar, dö!
Nej jag menar: lev, frodas, kom igen då Britt-Marie kör för fa-an! *hetstuggar c-vitaminbrus*
Nej jag menar: lev, frodas, kom igen då Britt-Marie kör för fa-an! *hetstuggar c-vitaminbrus*
Nu ska jag återgå till att surfa på interwebs och prutta ljudligt en gång i kvarten så att W vet att jag lever.
Samboskap <3
Hej hej med granen!
nagelgnag.
Sitter på kallt betonggolv i en skolsal och försöker fokusera på vad projektorn erbjuder.
Biter ner mina naglar, snart till grunden. Det har utvecklas till en tvångshandling.
Jag känner mig inte till freds förrän allt är nerslipat, nästan obefintligt. Maniskt.
Måla tre lager nagellack och tänk på något annat.
Nu lyfter elefanthorden av skrapande stolar och ben. Vi far uppför trappan mot nästkommande uppgift.
Jag glömde lyssna.
ja e en vampejr
Döden...
..Då var den avhandlad. Fint, nu går vi vidare.
Jag ligger i en knölig säng och försöker slappna av. Det är ju alltid någon liten jävlig muskel som bråkar och spänner illmarigt.
Det har slagit mig, den senaste tiden, att jag är så otroligt gammal. Inte i år, men i kroppen. Jag är slut, färdig.
Ibland känns det som att jag redan i nästa andetag kommer falla död ner. Blott 23 år gammal.
För det har har fallit sig så att jag nästan alltid är sjuk, har ont, är trasig.
Vad är det för hypokondri som hetsat sig in i huvvet på´na undrar du nu.
Ja inte FAN vet jag, men tröttsamt är det.
Jag har aldrig sett mig som en särskilt känslig person. Inte heller lättstött eller med låg smärttröskel (tvärtom hög).
Ändå, är något fel. Den tanken släpper inte. Jag är felkodad och det går inte att söka reda på problemet.
Kan dä va psykosomatiskt tro? Hähä.
Jojo, nog med klagomål för det här inlägget.
-FIN-
veckans lista!!!
(förra)Veckans lista: Denna igen då.
Veckans humör: Pruttigt. Har inte orkat göra något mer än att hosta och vara ledsen och dödsångestig. Ovärt.
Veckans hoummus: Åt ingen hoummus denna vecka heller. Däremot åt jag extremt gott sparriskladd min far tillrett. Jag avskyr vanligtvis sparris då det smakar EXAKT som halssnoret jag hostar upp under förkylningar.
Så det blir lite bakvänt. Denna vecka när jag hostat extra mycket sparrisslem har jag även ätit och njutit av en sparrisrätt... Nästan så en börjar misstänka att jag gillar snor (ja).
Veckans kläder: Senapströjan med oljestänk på. Och mina knalliga laxrosa mjukbyxer jag hittade i garderoben hemma hos mor å far.
Veckans frisyr: trasslig Hitler-jugend
Veckans låt: Magnus Uggla- Jag å min far
Veckans slöseri med tid: Förkylningen from hell! I hate forever and ever bitch please.
Veckans anger management: Ingen. Har tillåtit mig själv att bröla ut i ilska och raseri närhelst jag känt för det. (pms+sjuk. fint)
Veckans ost: Boxholms kryddost. GOTT!
Veckans person: Denna här som jag int träffat på flera dagar.
en anonym urna är allt som finns kvar
Hej påsk!
Jag är HELT BESATT av Magnus Ugglas version av "jag och min far".
Hörde den första gången när jag stod feberyr på möjligheternas hus i skarpnäck för bara någon vecka sedan, och sen dess har den gått på repeat hemma/i telefonen/hos föräldrarna/i min skalle.
Spelade den för mamma och pappa i hopp om att vi gråtandes skulle omfamnas i kärlek till Magnus Uggla, men de ratade den.
"Vilken röst! vad gör den?" och "Usch vad sorgligt det kan vara".
Amen läggavråh!
Vill bara smeka Ugglan över håret och hyschande lova att allt kommer bli bra.
Här sitter jag förbannad och klämmer om huvudet med mina babyfeta händer.
Kan inte lägga upp vidjos här (av någon anledning) så det får bli en länk.
Hejrå.
somliga dagar
Solen bländar genom slutna persienner. Klockan är elva och jag försmäktar redan av tristess.
Ensam i sjukstugan. Min sambo smällde igen ytterdörren i ren irritation och stress efter en orolig natt.
Jag har vankat av och an, harklat hostat hispat. Förbannade förkylning. Varför tar du mig alltid med storm ditt jävla aber?!
Det här är tredje dagen då jag sitter låst i lägenheten, utan fysisk ork eller sällskap. Utan att jag riktigt förstår smyger sig mörka tankar på. Ringlande, väsande små larver som pyser ut ur porerna. Jag slår mig i ansiktet, försöker döda de små skitstövlarna, men vem är det som får ont egentligen?
Såhär kan vi inte ha det! Nu är det jag som surrar upp persiennerna och släpper in den stekande solen, tvättar mig, klär mig, tar en liten tur runt lägenheten (=stampa omkring på 36 kvadrat) och öppnar upp balkongdörren.
Tvi vale!
Ooh-hoo nobody knows it, right from the start I gave you my heart
Veckans lista: Denna
Veckans humör: Fräsig, livsglad, trött.
Veckans hummus: Åt ingen hummus denna vecka, men förra! På Hermans. Bästa.
Veckans kläder: Nyjackan. Vill sova med den. Tror inte att sambo går med på dock. :(
Veckans frisyr: Hitler-jugend
Veckans låt: Elton John & Kiki Dee- Don´t go breaking my heart
Veckans slöseri med tid: Alla minuter och timmar jag spenderar på att pilla förstrött med min septum.
Veckans anger management: Försökte lära mig att andas djupt under diskussion med antifeminister.
Veckans ost: Mozarella. Som vanligt.
säg, hur många sekunder har jag på mig innan dimman förhindrar mig?
I helgen har jag handlat kläder och känt bankande hjärta över nya inköp. Det var så längesedan det hände.
Alltid hägrar skuld och rädsla för överkonsumtion. Jag tror det kommer ur ärvda kläder och en barndom under besparingar (men i övrigt full på kärlek å gulligull dah =))) ).
Svåra tider kanske väntar runt hörnet. Jag vågar inte satsa.
Men jag köper i alla fall det mesta på second hand.
Fann mig själv sitta på badrumsgolvet tidigare idag. Jag sprättade försiktigt med darrande händer i min nygamla jacka, otålig på att få ur de fruktansvärda axelvaddarna.
Axelvaddar är inte min grej. Alls.
Jag har redan relativt breda axlar för att vara av kvinnokön och med extra påfyllning ser jag ut att komma direkt ur någon Whitney Houston-video a la -87. Nä tack. Nu är min jacka i den form jag önskar. Stor och pösig, sluttande.
fan va gött dä ä mä en blögg iblann
Känner sjukligt sug efter att publicerapublicerapublicera!
Har inte ens några läsare...
I alla fall: Eftersom min telefon är lagad och jag håller mig hemma sjuk så har mitt instagrammande ökat avsevärt. Här är ett smakprov (i miniatyr because fucking blogg.se där jag inte kan ställa om storleken på instagram-bilderna)
1. Sofistikerad lunch med David-bysten.
2. En grå värld och en tant.
3. Ett bra träd. Bra träd är bäst.
tvålpumpewn
Kom igår på mig själv med att noggrant tvätta och torka tvålpumpen i badrummet. En såndär billig engångs-tvålpump...
Vad hände med det stökiga slarviga jag som annars lufsade runt över smuligt golv och inte kunde bry ett dugg om det var lite skit i hörnet eller ett rent helvete?
Stör mig också på att badrumsgolvet blir dammigt så snabbt och att spishällen flottas ner i av baconfett(obs: inte jag som avgudar bacon) varje dag.
Jag antar att jag får vuxenpoäng nu? Kul. Öh.
Spenderar annars dagarna med att hosta så fönstren skallrar och kväljningarna rullar genom gommen. Det känns sådär, och varje kväll tänker jag: i morgon är jag frisk!
Att en aldrig lär sig. Mina förkylningar håller ju i minst två veckor varje gång. Kanske är det en "glaset är halvfullt"-grej som jag vägrar släppa.
Har i alla fall bäljat i mig mängder med te nu i veckan. Förstår bara inte var det tar vägen, för särskilt kissnödigt har jag inte varit...
I övrigt:
JAG VILL HA EN KATT SÅ HIMLA MYCKET ATT DET GÖR ONT IBLAND!!!
(har tyvärr inte bildkällorna sparade)
toe much pain
Inte mycket har hänt här på östfronten sedan sist vi sågs. Snön lade visserligen sin tunga röv över staden för några veckor sedan, och balkongdörren är barrikerad utifrån av isklumpssnö nedskottad från ovangrannens terass, men i stort är det lugnt och händelselöst.
Ja, förutom att jag opererade tån idag.
En stortånagel bestämde sig nämligen för att (för tredje gången i mitt liv) gräva sig ner i nagelbädden och SÖNDRA.
Det har räckt med en lätt stöt mot tåstackarn och jag upplöses i smärta. Strålande, bultande fuck i helvete-smärta.
Jag Hatar Nageltrång Av Hela Mitt Hjärta. :)
Nu är det i alla fall löst, mycket snabbare än vad jag trodde. Hurra!
När jag gick till vårdcentralens drop in idag var jag beredd på att få en op-tid efter nyår, om väldigväldigtur, nu i veckan.
Så säger läkaren: Ahmen då opererar vi väl direkt =)...
Bedövningen ville inte riktigt ta trots dubbel dos och jag kunde känna hur läkaren klippte ner kanten på nageln, men det är sådant en får tåla.
Sedan var det bara att stappla(efter att ha yrslat och mått illa en stund på sjukhusbädden) hem med ett tjockt förband nergosat i skon. Jag kände mig som en mycket åldrad dam med brutet lårben (fast i foten då).
Har för övrigt tackat ja till jobb i morgon. Det ska nog gå, på värktabletter. (Jaja, jag är dum i huvudet)
burned fart
Här sitter jag och skjuter upp livet.
Förnimmer dofter som inte har något att göra i lägenheten. En svag fläkt av glögg, hettande limpistol, sockrade popcorn. Jag klagar inte direkt, det mesta luktar gott. Men vart kommer det ifrån?
Har jag kanske fått en såndär hjärntumör som gör att en börjar känna lukten av bränd fis? (eller i mitt fall, glöggpopcornlimpistoljasminhäst)
Jag läste det i någon tidning för länge länge sedan, att just bränd fis-doften är den en bör hålla uppsikt över om en oroar sig för konstigheter i hjärntrakten.
Det var skrattretande då, men vem tror du blev rädd när den senare kände just bränd fis kittla i näsan?
Lätt hypokondrisk.
...och hur luktar ens bränd fis?
Å så lite gamla promenadbilder.från Hagsätra/Stuvsta baby
gråfilter
Jag avskyr skymningen om molntäta dagar. Hur bländande vitt övergår i grått och tills sist mynnar ut i (evigt) mörker. Utslagna färgtoner, ca noll hopp om en morgondag.
En hotande himmel påminner om gamla malätna tankar framkarvade med rostig kniv ur flera lager heltäckande, färgsprakande väggputs.
Jag vaknar med ett "vill inte", klär mig under vägran, åker tunnelbana i panik. Hur länge kan det fortgå? Vad är det för satans vardag?
Det måste finnas en anledning till dekadensen, till ångesten som kastar snärjor runt min hals. Jag gräver och letar, på fel ställe.
Att den där mysiga och förmodligen livslånga dödsångest ständigt gnager inombords är jag medveten om kan påverka. Den som skänker fadd smak till allt jag gör. Så egoistiskt pessimistisk, med sänkt blick och navelskåderi i sitt esse. Men är det allt? Allt som påverkar? Är jag så platt?
Jag undrar vad för trauma det är som kan slå luften ur mig så effektivt. Vad för obalans.
EXTREMT PISSTRÅKIGT!
it breakZ
Ta mig fan om jag inte trampat ner i träsket igen.
Jo förstårni, jag tog en liten promenad i psykskogen för att dofta på blommer å känna in det yttre inre livet sådärva. Totalt utan vidare tankar på risken att gå vilse.
Dessvärre valde jag fel väg å hittade, istället för ut, fram till en mörk grotta, djupt djupt inne i skogen. Direkt sögs jag mot dess kärna, det fanns inget att sätta emot. Svindlande skräckslaget rakt i gapet.
Väl där var allt becksvart och svalt. Vilopuls.
I ett tafatt försök att hitta ut började jag planlöst vandra omkring. Så utan att det hände satte jag först ena, sedan den andra, av mina gympadojsklädda fossingar i djup, seg å kväljande ångest. Inte en chans att komma loss. Å vem hör en ropa inuti en grotta? Inuti huvudet?
Det är som rymden, fast i en låda.
Instängd, bortglömd å ensam inför.. ja vad fan jag nu får ångest av. Säkert död, misslyck och meningslöshet.
Tradiga demoner att hänga med de där.
Tradiga demoner att hänga med de där.
oktober
Jorden eroderar. Höstens avgrundsdjup spricker än en gång upp och jag står svindlande på kanten i promenadnötta kängor.
Halkandes i lera halv sju på morgonen, samtidigt flytande ovan mark likt Mumin-Morran i bitande oktoberkyla. Halvvaket tillstånd.
Jag glömmer bort att fråga mig vart jag tar vägen. Vad är målet denna idag?
Ur vissa vinklar(om du böjer dig framåt och ser uppåner på världen) mår jag som bäst under idogt arbete. Jag somnar lätt, är full på jävlar anamma, förtränger eventuell (konstant) ångest.
Men ingenting nytt sker. Samma lerspår trampas upp var dag och timmarna rivs bort snabbare än ett smutsbrunt hello kitty-plåster.
Valet mellan toppar och dalar eller slätstruken öken.
En get kanske vet (fast det är ett får).
futtig
Att uppfylla mål är svårt. För tillfället piskar jag mig själv baklänges och lever inhyst i tidsbristens trygga vrå.
Undanflykt efter bortförklaring, de står som spön i backen. Vanligaste orsaken är ändå glömska.
Det faller ur skallen att jag älskar pennan i hand. Det förträngs hur härligt inspirerande ett tomt pappersark kan vara.
En kan ju inte annat än att förundras över hur brutalt värdelös ens tankeförmåga är.
Jag insåg just att jag missat att kontakta min a-kassa angående "ett problem", och är numera urskriven, avskriven, negligerad. Slående.
Här är den senaste teckningen jag slutförde. En felaktig skatkludd från en parksittning dagar sedan.
Jag gillar att bita på naglarna.
först när den oxiderar blir den riktigt farlig
Solen lirkar in sina långa fingrar genom glipan i gardinerna och petar dig i ögonen. Det är morgon.
Kroppen flyter ut över lakanen likt en gammal brylépudding och du vrider långsamt på slappa lemmar i ett försök att vakna till liv.
Försiktigt kommer ben, armar och torso till sans och muskulaturen tuggar trött igång inför kommande fysiska ansträngningar.
Så är det dags för ansiktet att vakna. Du har inte rört vid det än, fasar för vad som väntar.
Ögonlocken glider över grusigt seende och näsan snörvlar efter luft. Du tar det lugnt och metodiskt, ingen stress.
Men det blir munnens tur till slut, ändå. Du tvekar, nu finns det ingen återvändo.
Torra läppar säras försiktigt, fortfarande kopplade till varandra via tunna salivsträngar. Världens står stilla och det är alldeles tyst.
Har du genom något slags mirakel klarat dig denna gång? Snälla gud eller himlaväsen, djävul eller helig ko!
Så kommer den, stanken från avgrunden. Smaken av död, föruttnelse, ångest, ånger, hat. Morgonandedräkten
