Envig

Att uppfylla mål är svårt. För tillfället piskar jag mig själv baklänges och lever inhyst i tidsbristens trygga vrå.

Undanflykt efter bortförklaring, de står som spön i backen. Vanligaste orsaken är ändå glömska.

Det faller ur skallen att jag älskar pennan i hand. Det förträngs hur härligt inspirerande ett tomt pappersark kan vara.

En kan ju inte annat än att förundras över hur brutalt värdelös ens tankeförmåga är.

 

Jag insåg just att jag missat att kontakta min a-kassa angående "ett problem", och är numera urskriven, avskriven, negligerad. Slående.

 

Här är den senaste teckningen jag slutförde. En felaktig skatkludd från en parksittning dagar sedan.

Solen lirkar in sina långa fingrar genom glipan i gardinerna och petar dig i ögonen. Det är morgon.

Kroppen flyter ut över lakanen likt en gammal brylépudding och du vrider långsamt på slappa lemmar i ett försök att vakna till liv.

Försiktigt kommer ben, armar och torso till sans och muskulaturen tuggar trött igång inför kommande fysiska ansträngningar.

Så är det dags för ansiktet att vakna. Du har inte rört vid det än, fasar för vad som väntar.

Ögonlocken glider över grusigt seende och näsan snörvlar efter luft. Du tar det lugnt och metodiskt, ingen stress.

Men det blir munnens tur till slut, ändå. Du tvekar, nu finns det ingen återvändo.

Torra läppar säras försiktigt, fortfarande kopplade till varandra via tunna salivsträngar. Världens står stilla och det är alldeles tyst.

Har du genom något slags mirakel klarat dig denna gång? Snälla gud eller himlaväsen, djävul eller helig ko!

 

Så kommer den, stanken från avgrunden. Smaken av död, föruttnelse, ångest, ånger, hat. Morgonandedräkten

 

 

 

Idag läser jag om hjärtekross, om kärlekar hundra år från varandra och sköra sommartider förmultnande framåt september. Idag är jag sentimental och har en tonårings fnissande fjärilar inombords.

Så snart fylls jag av olidlig längtan efter den person som står bara några meter bort, i en matosande köksdel med kniven i högsta hugg över en döende rödlök.

Hen är avstängd från omvärlden, omhuldad av hörlurar likt gigantiska kaffekoppar(tänk Mimmi Pigg). Jag betraktar henom en stund, reser mig sedan med ett fånigt leende utsmetat i ansiktet och omfamnar henom bakifrån, håller hårt.

Hen skakar rumpa mot min mage till takter jag inte uppfattar.

"Du tycker om mig ganska mycket va?" frågar hen.

"Kanske"

Så nu sitter jag här, med gårdagens mascara samlad under de trötta grävlingsgluggarna och håret åt alla möjliga och omöjliga håll, med en enda fråga surrande i skallen.

Vad ska det bli av den här bloggen?

Otaliga gånger har jag spänt och nästintill euforiskt dreglande tryckt på "starta ny blogg"... och mer än så brukar det inte bli.

Denna dragning efter något nytt, något mer. Jag borde kolla upp vad som är fel.

 

I alla fall: välkommen, eller vad en nu brukar skriva.

 

 

Här ska jag rita å sånt!