Envig

Jorden eroderar. Höstens avgrundsdjup spricker än en gång upp och jag står svindlande på kanten i promenadnötta kängor.

Halkandes i lera halv sju på morgonen, samtidigt flytande ovan mark likt Mumin-Morran i bitande oktoberkyla. Halvvaket tillstånd.

Jag glömmer bort att fråga mig vart jag tar vägen. Vad är målet denna idag?

Ur vissa vinklar(om du böjer dig framåt och ser uppåner på världen) mår jag som bäst under idogt arbete. Jag somnar lätt, är full på jävlar anamma, förtränger eventuell (konstant) ångest.

Men ingenting nytt sker. Samma lerspår trampas upp var dag och timmarna rivs bort snabbare än ett smutsbrunt hello kitty-plåster.

Valet mellan toppar och dalar eller slätstruken öken.