Envig

Jag avskyr skymningen om molntäta dagar. Hur bländande vitt övergår i grått och tills sist mynnar ut i (evigt) mörker. Utslagna färgtoner, ca noll hopp om en morgondag.

En hotande himmel påminner om gamla malätna tankar framkarvade med rostig kniv ur flera lager heltäckande, färgsprakande väggputs. 

Jag vaknar med ett "vill inte", klär mig under vägran, åker tunnelbana i panik. Hur länge kan det fortgå? Vad är det för satans vardag?

 

Det måste finnas en anledning till dekadensen, till ångesten som kastar snärjor runt min hals. Jag gräver och letar, på fel ställe.

Att den där mysiga och förmodligen livslånga dödsångest ständigt gnager inombords är jag medveten om kan påverka. Den som skänker fadd smak till allt jag gör. Så egoistiskt pessimistisk, med sänkt blick och navelskåderi i sitt esse. Men är det allt? Allt som påverkar? Är jag så platt?

Jag undrar vad för trauma det är som kan slå luften ur mig så effektivt. Vad för obalans. 

 

EXTREMT PISSTRÅKIGT!