Envig

Solen lirkar in sina långa fingrar genom glipan i gardinerna och petar dig i ögonen. Det är morgon.

Kroppen flyter ut över lakanen likt en gammal brylépudding och du vrider långsamt på slappa lemmar i ett försök att vakna till liv.

Försiktigt kommer ben, armar och torso till sans och muskulaturen tuggar trött igång inför kommande fysiska ansträngningar.

Så är det dags för ansiktet att vakna. Du har inte rört vid det än, fasar för vad som väntar.

Ögonlocken glider över grusigt seende och näsan snörvlar efter luft. Du tar det lugnt och metodiskt, ingen stress.

Men det blir munnens tur till slut, ändå. Du tvekar, nu finns det ingen återvändo.

Torra läppar säras försiktigt, fortfarande kopplade till varandra via tunna salivsträngar. Världens står stilla och det är alldeles tyst.

Har du genom något slags mirakel klarat dig denna gång? Snälla gud eller himlaväsen, djävul eller helig ko!

 

Så kommer den, stanken från avgrunden. Smaken av död, föruttnelse, ångest, ånger, hat. Morgonandedräkten