Envig

Ta mig fan om jag inte trampat ner i träsket igen.

Jo förstårni, jag tog en liten promenad i psykskogen för att dofta på blommer å känna in det yttre inre livet sådärva. Totalt utan vidare tankar på risken att gå vilse.

Dessvärre valde jag fel väg å hittade, istället för ut, fram till en mörk grotta, djupt djupt inne i skogen. Direkt sögs jag mot dess kärna, det fanns inget att sätta emot. Svindlande skräckslaget rakt i gapet.

Väl där var allt becksvart och svalt. Vilopuls.

I ett tafatt försök att hitta ut började jag planlöst vandra omkring. Så utan att det hände satte jag först ena, sedan den andra, av mina gympadojsklädda fossingar i djup, seg å kväljande ångest. Inte en chans att komma loss. Å vem hör en ropa inuti en grotta? Inuti huvudet?

Det är som rymden, fast i en låda.

Instängd, bortglömd å ensam inför.. ja vad fan jag nu får ångest av. Säkert död, misslyck och meningslöshet.
Tradiga demoner att hänga med de där.