Envig

Här sitter jag och skjuter upp livet.

Förnimmer dofter som inte har något att göra i lägenheten. En svag fläkt av glögg, hettande limpistol, sockrade popcorn. Jag klagar inte direkt, det mesta luktar gott. Men vart kommer det ifrån?

Har jag kanske fått en såndär hjärntumör som gör att en börjar känna lukten av bränd fis? (eller i mitt fall, glöggpopcornlimpistoljasminhäst)

Jag läste det i någon tidning för länge länge sedan, att just bränd fis-doften är den en bör hålla uppsikt över om en oroar sig för konstigheter i hjärntrakten.

Det var skrattretande då, men vem tror du blev rädd när den senare kände just bränd fis kittla i näsan?

Lätt hypokondrisk.

...och hur luktar ens bränd fis?

 

 

Å så lite gamla promenadbilder.från Hagsätra/Stuvsta baby

 

Jag avskyr skymningen om molntäta dagar. Hur bländande vitt övergår i grått och tills sist mynnar ut i (evigt) mörker. Utslagna färgtoner, ca noll hopp om en morgondag.

En hotande himmel påminner om gamla malätna tankar framkarvade med rostig kniv ur flera lager heltäckande, färgsprakande väggputs. 

Jag vaknar med ett "vill inte", klär mig under vägran, åker tunnelbana i panik. Hur länge kan det fortgå? Vad är det för satans vardag?

 

Det måste finnas en anledning till dekadensen, till ångesten som kastar snärjor runt min hals. Jag gräver och letar, på fel ställe.

Att den där mysiga och förmodligen livslånga dödsångest ständigt gnager inombords är jag medveten om kan påverka. Den som skänker fadd smak till allt jag gör. Så egoistiskt pessimistisk, med sänkt blick och navelskåderi i sitt esse. Men är det allt? Allt som påverkar? Är jag så platt?

Jag undrar vad för trauma det är som kan slå luften ur mig så effektivt. Vad för obalans. 

 

EXTREMT PISSTRÅKIGT!

Ta mig fan om jag inte trampat ner i träsket igen.

Jo förstårni, jag tog en liten promenad i psykskogen för att dofta på blommer å känna in det yttre inre livet sådärva. Totalt utan vidare tankar på risken att gå vilse.

Dessvärre valde jag fel väg å hittade, istället för ut, fram till en mörk grotta, djupt djupt inne i skogen. Direkt sögs jag mot dess kärna, det fanns inget att sätta emot. Svindlande skräckslaget rakt i gapet.

Väl där var allt becksvart och svalt. Vilopuls.

I ett tafatt försök att hitta ut började jag planlöst vandra omkring. Så utan att det hände satte jag först ena, sedan den andra, av mina gympadojsklädda fossingar i djup, seg å kväljande ångest. Inte en chans att komma loss. Å vem hör en ropa inuti en grotta? Inuti huvudet?

Det är som rymden, fast i en låda.

Instängd, bortglömd å ensam inför.. ja vad fan jag nu får ångest av. Säkert död, misslyck och meningslöshet.
Tradiga demoner att hänga med de där.

 

 

Jorden eroderar. Höstens avgrundsdjup spricker än en gång upp och jag står svindlande på kanten i promenadnötta kängor.

Halkandes i lera halv sju på morgonen, samtidigt flytande ovan mark likt Mumin-Morran i bitande oktoberkyla. Halvvaket tillstånd.

Jag glömmer bort att fråga mig vart jag tar vägen. Vad är målet denna idag?

Ur vissa vinklar(om du böjer dig framåt och ser uppåner på världen) mår jag som bäst under idogt arbete. Jag somnar lätt, är full på jävlar anamma, förtränger eventuell (konstant) ångest.

Men ingenting nytt sker. Samma lerspår trampas upp var dag och timmarna rivs bort snabbare än ett smutsbrunt hello kitty-plåster.

Valet mellan toppar och dalar eller slätstruken öken.