Envig

Döden...

 

..Då var den avhandlad. Fint, nu går vi vidare.

 

Jag ligger i en knölig säng och försöker slappna av. Det är ju alltid någon liten jävlig muskel som bråkar och spänner illmarigt.

Det har slagit mig, den senaste tiden, att jag är så otroligt gammal. Inte i år, men i kroppen. Jag är slut, färdig.

Ibland känns det som att jag redan i nästa andetag kommer falla död ner. Blott 23 år gammal.

För det har har fallit sig så att jag nästan alltid är sjuk, har ont, är trasig.

Vad är det för hypokondri som hetsat sig in i huvvet på´na undrar du nu.

Ja inte FAN vet jag, men tröttsamt är det.

Jag har aldrig sett mig som en särskilt känslig person. Inte heller lättstött eller med låg smärttröskel (tvärtom hög).

Ändå, är något fel. Den tanken släpper inte. Jag är felkodad och det går inte att söka reda på problemet.

 

Kan dä va psykosomatiskt tro? Hähä.

 

Jojo, nog med klagomål för det här inlägget.

 

-FIN-