hotet från insidan

En tunnelbana. Tandgnissel. Emalj som långsamt nöts bort och blottar ilningar.
Mittemot mig sitter en gubbe i klassisk gubbhatt och läser DN. Han bläddrar förstrött med korvliknande fingrar i tidningen men fastnar sedan vid kulturdelen, min favoritdel.
Jag tänker att jag vill läsa den, köra ner huvudet i trycksvärtan och bli någon av de "kulturpersoner" som står på dagens agenda, om så bara för en stund. Eller så kan jag vara han den där leende killen i reklamen på en av tågets väggar, han som måste vara lyckligast i världen för nu är det minsann rea hos dressman. Ja honom får det bli, han ser lättillgänglig ut.
Fokusera, tänk på annat, fokusera. Glada dagar, mm kanske pasta till kvällsmat.
Jag undrar vem tjejen på sätet bredvid är. Hon ser trött ut under lager av svart smink och trasselhår. En ringlande ipod-sladd letar sig fram ur hennes väska och upp till öronen, likt en tvehövdad orm. Kanske är hon ormtjusare, eller telefonförsäljare eller arbetslös eller studerande eller hästintresserad. Jag vet ingenting, men det är nog skönare att vara hon än jag. Tyst.
Försiktigt ökar hjärtat takten, nästan smygande. Andetag. Kom syret hela vägen ner i lungorna nu? Jag testar, jo det går, lugn jag kan... Men är inte luften ovanligt trög här inne? 
Varken gubben med tidningen, svartrockartjejen eller den leende killen i reklamen reagerar. Det kan inte vara någon fara.
Jag sluter ögonen för några sekunder, hoppas glömma kroppsligheten.
Andningen är autonom, jag BEHÖVER inte tänka på den. Jag tänker på den.

Minuterna går långsammare än timmar. Jag borde vara framme nu.
"Nästa station: Zinkensdamm."
MEN HELVETE.
Jag andas hackigt, för djupt men ändå inte tillräckligt. Svartrockartjejen sneglar på mig när jag försiktigt harklar och hostar, drar efter en anda som redan existerar.
Yrseln virvlar in i tunnelbanevagnen och tar mig med storm. Jag vinglar sittandes, kippar efter luft bakom ett skyddande skal av halsduk. Ingen får se.
Jag är ju inte sjuk, inte så. Jag kan andas, jag kan andas, jag kan inte andas, jag kan andas.
Nu finns det bara en utväg innan jag faller ihop och dör av det man inte kan dö av. Lugn snälla infinn dig.
Jag gör som den där akutläkaren sa mitt i natten när jag sökte hjälp som inte fanns. Andas i fyrkant. Dra in luft, håll andan, släpp ut, håll andan. Upprepa.
Jag andas enligt regeln, läser min nötta pocketbok för snabbt och för sluddrigt för att förstå vad som står och hoppas att panikattacken inte ska eskalera och bli officiell.

Äntligen rullar tåget in på min station. Utomhusluften är sval och livsgivande, frihet!
Kanske är den för sval. Mitt svalg det fryser, drar ihop sig och... NOG!
 
Det räcker nu.
 
Passande bild på mörka orosmoln... :-)
 

Kommentarer
Postat av: Sonny

Usch, får typ ångest och håller andan bara av att läsa detta. Hoppas det löser sig för dig, du är fin. Kram.

2012-11-12 @ 22:58:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0